argblogg

Den som missat finanskrisen och lågkonjunkturen kan ganska snabbt klassas som "bakom flötet", att det är lågvatten ekonomiskt råder det ingen tvivel om. Alla har blivit påverkade av det på ett eller annat sätt, även om många av oss unga kan passera förbi det obemärkt, men vi känner till det. Sverige kanske inte verkar ha det tufft men jag kan lova att för ett år sen så var finanskris ett ord man bara talade om när man spelade monopol och lågkonjunkturen var något som gömde sig långt bort i fjärran.

Men nu är finanskrisen här och lågkonjunktur är något som vi alla får anpassa oss efter. Vi unga märker det framförallt på våra föräldrar eller på trycket på arbetsmarknaden. Hundratals sökande på varje jobb och catfights om varje smutsig deltidsanställning.

Alla klagar på att deras levnadsstandard försämras men vad försöker vi göra åt saken? Reflekterar vi överhuvudtaget över huruvida vi kan göra något?

Nu är det dags att börja visa upp solidaritet och stötta samhället. De av oss som för ett år sen började leva på socialbidrag för att "slippa morsan och farsan" eller för att våra föräldrar tyckte att det passade med ett privatliv borde inse att det finns hundratusentals nya arbetslösa som behöver de pengarna för att överleva.

Det finns de som inte har något val annat än att gå till socialen. Det finns de som ringer till 112 för att socialen inte har tid att ta emot deras samtal. Det är fler än det varit på väldigt länge som står utan inkomst, som förlitar sig på facket eller på socialen, samtidigt så är det tusentals ungdomar som lever på staten för att de inte vet vad de ska göra annars.

Det finns de som säger att de behöver stöd men som egentligen bara är trötta på att bo hemma. Föräldrarna klagar såklart inte, varför skulle de? Mer privatliv för nästan inga pengar alls, förutom skattepengar förstås! Jag kan tycka att när resurser finns och samhället är up and going så kan man tänja lite på moralen och sno lite pengar ur skattekammaren men hur fan är man funtad när man gör så i tider som dessa?

Det krävs fan inget geni för att förstå att det går åt flera miljoner varje år för att hushålla slöa ungdomar som väntar på bättre tider och jag är inte överraskad, folk brukar inte tänka så långt(varenda jävel äter trots allt kött utan att dividera över det). Men vilka fan tror de att de är?

Jag kommer förmodligen tacka nej till det ungdomsstöd som staten erbjuder mig och många andra arbetssökande för att demonstrera min åsikt i frågan. Vi behöver jobb, inte pengar som borde gå till hårt utsatta arbetslösa. De som redan är inne i systemet borde svälja sin så kallade stolthet och flytta hem till sina föräldrar, oavsett vad dessa tycker om det.

Vakna upp, egoister. Vakna upp och inse att du får ta och flytta hem tills du kan göra lite jävla nytta. Tills dess kan du sluta slappa på de hårt plågades bekostnad.

PS. Det är jävligt lätt för mig att vara hård på den här frågan med tanke på min situation hemma osv. men det betyder inte att jag har fel. Jag tror snarare att min möjlighet att vara objektiv bara ger mig mer klarhet. Självklart finns det unga som lever på socialbidrag som inte kan bo hemma pga. ekonomiska anledningar. Folk med ensamstående morsor som knappt kan hålla sig själva flytande förtjänar pengen men det är precis det som det handlar om. Det är de som ska ha pengarna, inte någon slö jävel som väntar på att guldjobbet ska ramla ner framför den.

Arga bloggaren is back and he is angry.